Åh hörrni jag är inne i någon slags metamorfos-fas den här hösten!! På ett positivt vis men allt med stora förändringar är ju såklart också jobbigt emellanåt. Det hela började i våras när jag gick mycket med tankarna "varför är jag inte gladare?" och "varför är jag inte jordens lyckligaste med tanke på allt jag har runtomkring mig" och så började jag nysta i det. Jag började jobba med en otrolig tjej som heter Nicole (kolla in henne här, kan verkligen rekommendera henne) som kallar sig för stresscoach men är också yogainstruktör osv. Jag hade insett redan innan jag kom till henne att jag levt med en otroligt hög stressnivå under alldeles för lång tid i mitt liv. Detta samtidigt som jag aldrig varit särskilt bra på strategi/struktur/ordning och reda. Det är ju heller inget som direkt främjar en lugn plats när man hela tiden känner sig jagad pga inte har koll på allt från var ens plånbok är till vad som är bäst att prioritera i jobbet och varför. Det jag INTE visste innan jag började jobba med Nicole var att jag faktiskt inte har så bra självkänsla! Jag har ett rätt bra självförtroende - det vill säga, jag är säker på att jag kan och fixar biffen. Jag klarar av att prestera, leverera och jag känner mig bra på det jag gör, bra på att vara mamma, bra på att vara Nina liksom. Bra på att göra. Men...vad tycker jag om mig själv inåt? Tycker jag att jag är fantastiskt, räcker jag som jag är, respekterar jag mig själv? Kanske inte alltid. Det finns ju en anledning att jag tackar ja till exakt allting. En anledning är att jag tycker att mycket låter skoj men väldigt mycket är också för att jag inte respekterar mig själv. Jag gör hellre något för någon annans skull än för mitt eget mående. Osv osv. Och där är jag nu - och jobbar med mitt egna mående, mitt egna värde, min egna respekt för mig själv. Och det ledde oss också fram till DRÖMMAR. Vad har jag för drömmar egentligen? Ingen som helst jäkla aning. Jag har aldrig varit någon som sagt "om fem år ska jag..." utan alltid gått på magkänsla - var är kul nu? Det är inget fel i det - det har lett mig till en otroligt rolig karriär. Men. Det skadar ju inte att ibland stanna upp och fundera - vad vill jag? Vad blir jag glad av? Vad mår jag bra av? Men det är lättare sagt än gjort när man under så många år ignorerat den där inre rösten och istället gått på vad andra tycker är bra och klokt. Så nu försöker jag pausa i vardagen. Lägga in luft mellan möten. Känna inåt. Vad säger rösten? Hör jag den? Övning ger förhoppningsvis färdighet och jag hoppas att jag snart kan börja skriva in lite drömmar och viljor både i min lilla anteckningsbok och dela med mig här för er. Hur har ni det? Är ni bra på att lyssna till er egen röst? Vad har ni för drömmar? Berätta gärna!!
