För första gången på länge känner jag mig utvilad och lite zen. En hel månad (nästan) i lugnet i Blekinge och nu att få fortsätta med lågt tempo här i Italien gör verkligen sitt för att skapa återhämtning. Men jag märker också att morgonyogan verkligen påverkar mig positivt. Jag har också börjat jobba med tacksamhetsövningar - jag gjorde det ett tag för några år sen men det föll bort av någon anledning - vilket jag känner inombords också hjälper för humöret. Så varje gång jag går och lägger mig scannar jag av dagen för att hitta den sak som varit absolut bäst och tackar för det - undermedvetet går man ju då igenom dagens alla bra saker vilket gör att man lägger sig med gott mod. Sen varje morgon tackar jag också för fem saker som jag är glad över just nu. Antingen i mitt huvud eller så skriver jag ner dem i en bok eller i datorn. Jag tror verkligen sådana övningar hjälper - man måste kanske inte göra dem varje dag, men till en början innan en ny rutin sitter så tror jag det är bra att göra dem ofta. Varför behöver jag det här då!? Jo men dels är jag alldeles för stressad. Och har varit det under en alltför lång tid. Jag vet ju det men har kanske inte insett hur mycket det påverkat mig. Ända sedan jag började jobba 2005 så har jag jobbat MYCKET och hårt, i ett enormt tempo utan att trappa ner, inte ens när jag fick barn. Det tar ut sin rätt och jag känner ett enormt behov av återhämtning numera. Den här långvariga stressen har dessutom satt sig på humöret. Jag är inte olycklig - inte på något sätt deppig eller nedslagen - men är jag lycklig? Är jag glad? Känns glädjen i kroppen? Njuter jag av mitt liv? Det är inte lika säkert. Eller jag vet att jag inte är det. Visst kan jag känna glädje, jag har roligt ofta, jag tycker livet som sådant är kul. Men ni vet den där känslan av sprudlande lycka som tar över hela kroppen, den känner jag allt mer sällan om ens någonsin? Och hur kul är det att leva livet så? Alltså, visst man blir vuxen och blir inte lika exalterad av att tex hitta en myra som går på ens fot på samma sätt som Rocco blir, man blir avtrubbad och tja "vuxen". Men, jag vill känna nervositet, jag vill känna upprymdhet, jag vill känna glädje i hela kroppen! Både av de stora och de mer vardagliga sakerna. Och därför är det just nu mycket fokus på återhämtning och tacksamhet för det jag har i livet. För jag vet ju att jag egentligen har allt en människa kan önska sig och mer! Är det någon som känner igen sig i mina tankar?
