OH MAN! Vi har kommit fram till min sju år långa tid på Aftonbladet i vår lilla walk down memory lane - jag började skriva den här texten redan i förra inlägget men insåg att det hände så mycket otroliga saker under min tid på det stora mediehuset att det hade blivit för långt att ta allt i ett inlägg. Så. 2007 lämnar jag Sveriges Radio för Aftonbladet. En dag hösten 2006 blev jag uppringd av en Malin Kaldo på Aftonbladet. Jag hade flera år tidigare varit uppe på Aftonbladet för en intervju inför ett sommarjobb på Sportbladet som jag aldrig fick och på något sätt hade mitt namn kommit upp igen. Ville jag komma in och prata mode? Kunde jag något om mode? Återigen skarvade jag något på intervjun och berättade vilka enorma kunskaper jag hade i ämnet... och plötsligt hade jag en provanställning på Aftonbladet - det ställe som alltid varit som en hägring i horisonten. Det ställe där de kända journalisterna jobbade, det ställe som var drömmen! Jag jobbade på webben som då också kändes lite som en lekplats (fast med stenhårt fokus såklart) i det att allt var en tävling - varje dag skulle vi slå Expressen, varje dag skulle man kläcka den fyndigaste rubriken, varje dag skulle klicken in. Det var SÅ kul - det var enorm fart och jag jobbade garanterat för två personer under hela min tid på Aftonbladet. Såhär i efterhand: fy faaaaan vad jag jobbade. Dag och natt. Alltid. Jag hade mitt jobb som digital moderedaktör - men jag jobbade också extra för nöjet och ibland för sporten. Allt var kul, så varför kunde jag inte rycka in och kör Mello-racet, eller sätta plus-betyg på alla matchställ i Premier League? Det var bara att köra. (ovan bilder: min absolut första byline-bild för Aftonbladet, det här var också första gången jag blev professionellt sminkad av en makeup-artist - lite FÖR mycket smink kanske en kan tycka, eeeeeh. Och andra bilden är när jag är superobekväm på front row tillsammans med Karolina Skande (Hotspot) och Sofi Fahrman, hjälp det tog flera år för mig att känna mig okej att bli "vimmelfotad"). Jag minns också att jag bar svart och min Nirvana-tee som någon slags inre protest eftersom jag kände mig rätt osäker i den här glossiga och vackra världen - jag passade inte in tyckte jag. [caption id="attachment_1809676" align="alignnone" width="700"] Jag och Sofi intervjuar grundaren av nagellacket Essie - Essie Weingarten och det var exakt här som jag bestämde mig för att om jag någon gång får en dotter så ska hon heta Essie. Maken till cool kvinna![/caption] I sju år var jag på Aftonbladet, jag var med i teamet som byggde upp Sofie Mode, jag övertalade Sofi Fahrman att börja blogga, jag började själv blogga, jag blev moderedaktör för hela Aftonbladet. Jag fick bli personen som besökte SR, SVT och andra forum för att prata mode - blev en modeexpert. Jag fattar fan inte hur jag hann? Men det här var ju såklart pre kids, pre riktigt vuxen-liv. Det hände till och med att jag gick tillbaka till redaktionen efter att ha varit på krogen och jobbade någon timma till. Galenskap. Men det var så stämningen var på kvällspressen, all in eller inget. Man körde stenhårt. Med Sofis Mode fick jag lyxen att göra sjukt många kul uppdrag. Ett tag var jag i New York flera gånger om året, både på modeveckan och med SM-resor med läsarna. Fatta - jag fick betalt för att resa till drömstaden!?! En månad fick jag dessutom stipendium för att bo i staden och göra en djupdykning i iPaden och hur den kunde förändra tidningsläsandet - haha, japp, det var då iPaden dök upp helt enkelt och alla var nervösa för vad den skulle betyda för yrket. Jag bodde på Lower East Side i ett härligt loft och tyckte jag var "all that". Underbar tid, var det bara en månad? Kändes som ett halvt liv. Även om jag arbetade mycket med fokus på det digitala så hade jag mina egna uppslag i papperstidningen med trendspaningar, sätta plus på diverse galor och ge expertutlåtande på allt från OS-kollektioner till Victoria Beckhams senaste frisyr. Jag vill påstå att jag var en del i att demokratisera svenskt mode - alltså det låter ju högtravande men innan Sofis mode och innan vår satsning på mode i Aftonbladet så kändes svenskt mode sjukt svårt. Det var bara fint om det var dyrt, konstiga former och bara svart eller beige och lite "kultur"-svårt. Lite lätt överdrivet. Med Sofis mode och det vi gjorde blev mode något för alla - även dem med liten plånbok. Och visst vi gjorde oss också skyldiga till en viss köphets som ju såklart inte var bra rent hållbarhetsmässigt men det här var också innan vi lärde oss hur smutsig modebranschen var (även om det inte är något försvar) - vi gjorde det helt enkelt enkelt för alla att ta till sig mode, mode var kul, inte så jäkla dödsallvarligt eller svårt. Och det tänker i alla fall jag vara lite stolt över. Tack för Sofi Fahrman sjukt roliga år!! Både i Stockholm och i New York! Förutom Sofis mode så gjorde jag webb-tv med OMG och med Nöjesbladet Film, jag var med i OS-sändningar och VM-finaler - kort sagt, jag var med överallt. Jag skrev Festivalbloggen tillsammans med Markus Larsson, Håkan Steen, Frida Söderlund, Jocke Persson, Sandra Wejbro och massa andra roliga personer - vi reste sommar- Sverige runt och såg hundratals konserter och festade hela nätterna och det kallades jobb? Overkligt! Kan man få göra om detta livet tack!?! Jag byggde upp Härligt Hemma-sajten, jag blev ansvarig för den digitala feature-gruppen, jag satt med i olika utskott. Jag fick bli personen som besökte SR, SVT och andra forum för att prata mode - blev en modeexpert. Jag fattar fan inte hur jag hann? Men det här var ju såklart pre kids, pre riktigt vuxen-liv. Det hände till och med att jag gick tillbaka till redaktionen efter att ha varit på middagar, på modevisning eller på krogen för att jobba någon timma till. Galenskap. Men det var så stämningen var på kvällspressen, all in eller inget. Man körde stenhårt. [caption id="attachment_1809677" align="alignnone" width="800"] Intervjuar the Drums backstage på, hmmm, jag tror det är Hultsfred?[/caption] Jösses när jag ser tillbaka på mitt yrkesliv så känns det ibland overkligt - kan man få ha sån tur att man fått göra så roliga saker? Tur är såklart inte allt, jag var/är duktig på det jag gör, jag har ett driv, jag är intresserad och jag levererar - det är de absolut viktigaste "talangerna" du kan ha i medievärlden: drivet och leveransen. Om du inte levererar på deadline så finns det inget jobb för dig. Så är det och det är så det ska vara tycker jag. Mitt enda stora "gräm" är när min chef hade möte mig med och sa "jag skulle vilja att du blir nästa Sofi Fahrman" och med det menade hon att jag skulle fronta magasinen och bli "stjärnan". Mitt svar då, kan det vara 2009, var "mmm men ja, jag tycker det är så kul med webben". Vilket förvisso var sant men den rätta anledningen till min tveksamhet var att jag var rädd - rädd för att inte duga. Vem var jag liksom? Absolut inte lika snygg och perfekt som Sofi - läsarna skulle ju skratta åt mig, hallå, det går ju inte. Det ångrade jag väldigt många gånger men var för feg för att be om en andra chans - och det mig fortfarande ont i magen att tänka på vilka chanser jag tappade i och med det, vem vet vad det hade gett med sig? Men, hur som - sånt är livet, right? Ett annat gräm är ju hur vi pratade om kvinnor på den tiden - tack och lov har det förändrats något nu men då på sent 00-tal var det verkligen rubriker som "Spana in Britney nipslip" eller "De tio sämst klädda kvinnorna". Hemskt och jag var en av dem som satte rubrikerna - jag var till och med bra på det, jag visste exakt vilka rubriker som krävdes för att nå dagens klick-mål. Där och då tänkte jag inte så mycket på det men nu i efterhand skäms man ju för hur det såg ut då. Jag är glad att jag idag är en bättre röst för detta ämne. Hoppas jag. [caption id="attachment_1809684" align="alignnone" width="504"] I webb-tv-programmet Nöjesbladet Film blev det ofta stora rubriker på saker jag sagt - det var alltid en lite rusig känsla att se sig själv på toppen av Aftonbladet.se haha.[/caption] När jag blev gravid med Essie valde Aftonbladet att låta Sofis Mode gå i graven och istället satsa på the You Way och det blev min väg ut från AB-huset. Jag var med i den grupp som skulle ta fram the You Way men hela projektet kantades av felaktiga beslut från ledningen (i mina ögon), konstiga val och dålig kommunikation så när Essie väl föddes så släpptes också den färdiga produkten som jag inte kände att jag kunde stå för och under föräldraledigheten kändes det då rimligt att pröva mina egna vingar och bli min egna chef. Det jag saknar allra mest från tiden på Aftonbladet är, förutom de otroliga kollegor jag haft där - alltså verkligen, vilka jäkla pangmänniskor (och ja, vissa knasidioter också men varför ödsla tid på dem?) så är det Nöjesbladet FILM - fyyyyy fanken vad roligt det var att göra den tv-showen. Det var som en dröm alltihop. Alltså tänk er detta scenario: kl 10:00 får du gå och sätta dig i biomörkret och se en film som ingen annan i Sverige sett än, sen får du gå och piffa till dig hos en riktigt makeup-artist och sen får du sitta och prata om det du just sett - för en film/Hollywood/underhållnings-älskare som jag så var det något jag aldrig ens vågat drömma om att få göra på betald tid. Visserligen innebar det att jag fick jobba dubbelt så hårt eftersom det inte på något sätt gjorde att jag fick ledigt som moderedaktör för att göra film-tv utan det var bara att fixa hela den delen av jobbet på annan tid. Som kvällar och så. Men, inte en sekund att jag klagade på det - jag njöt av varje sekund! Så tack Teresa, Jens, Karolina och alla i kontrollrummet för alla roliga film-timmar tillsammans! [caption id="attachment_1809686" align="alignnone" width="595"] Såhär såg vår lilla studio ut i Nöjesbladet FILM - här med Teresa Tingbrandt, Jens Pettersson och jag.[/caption] Nästa vecka tar vi tag i tiden efter Aftonbladet - att våga säga upp sig och mycket annat!
