Åh hörrni, ska bli bättre på att plocka upp era frågor som ni skickar då och då - jag blir så glad för varenda kommentar och fråga ni skickar, keep'em coming! Så, här kommer nu veckans läsarfråga! Hej Nina! Tack för en så bra blogg! Jag har precis blivit sambo med min pojkvän och skulle behöva lite råd och pepp. Hur gör du och Simone för att ha en så bra relation som möjligt? Vad är annorlunda med barn jämfört med när ni träffades? Har du nåt tips för att hantera konflikter, eller för att vara extra omtänksam? Stor kram! PS, vilket språk pratar du och Simone med varandra? Har aldrig riktigt förstått det :) Hej kära du! Tack för att du läser bloggen, bra val, hehe! Åh grattis till samboliv och kärlek, underbart ju! Nu ska jag inte anta mig rollen som allvetare när det kommer till förhållanden men det finns vissa grejer som jag tror är grundläggande. För det första måste jag dock säga att bara det att du redan nu är inne på dessa tankar får mig att tänka att du redan är bra på det. Det gäller ju att vara uppmärksam på sin sambo och hens behov utan att glömma sina egna. Simone och jag har alltid varit bra på att göra saker var för sig, bara för att man är ett par betyder inte det att man inte behöver och vill ha saker som bara är ens egna. Och det kan ske både i det stora och i det lilla. Som till exempel försöker vi båda komma iväg på resor själva med våra vänner men också bara en sån sak som att gå och träna själv, eller få en timma själv hemma i lägenheten kan vara gott nog. Som i alla andra sammanhang är kommunikation KEY till ett lyckat förhållande, jag har blivit bättre på det sen jag träffade Simone, förr var jag mycket mer martyrtjejen som tjurade men aldrig sa vad jag kände eller tyckte "det får väl han fatta själv" tänkte jag då. Nu har jag, med ålderns rätt och Simones tydlighet, förstått att jag måste SÄGA (ibland skrika) klart och tydligt vad det är som stör mig. Killar är inte så smarta som de vill att vi ska tro nämligen. Ju tydligare desto bättre. En bra taktik också för att undvika bråk är att börja ett samtal med "jag blir ledsen när xxxx händer" eller liknande istället för "kan du sluta göra xxxxx". Alltså undvik ett anklagande förhållningssätt och istället berätta hur du känner, kör man på anklagandet så hamnar motparten aaaaallitd i försvarsställning och man kommer ingenstans. Största skillnaden med barn och inte är väl att man inte får lika mycket tid till sitt förhållande som man kanske skulle önska. Barnen blir i fokus, det är ju naturligt och oftast vill man att det ska vara så. Men ibland kan jag känna att jag och Simone inte pratat om något annat än förskola, bajs, planering av kommande vecka och "vad ska vi äta ikväll". Då är det kanske extra viktigt att få till en date night, även om den sker hemma vid köksbordet. Att ta en paus och bara tvinga sig själv att prata om annat trots att man är trött som fanken. Men att få barn har också inneburit att vi blivit ett extremt starkt team och vi-känslan som vi hade innan vi fick barn har bara blivit starkare. Även om jag visste att Simone var the one redan från början så var det inte förrän Essie kom och nu Rocco som jag verkligen känner att det ÄR vi för alltid och det är en rätt mäktig känsla! När det gäller att vara lite extra omtänksam så frågade jag Simone för han är verkligen bättre på det där än jag, haha. Han menar att det gäller att vara uppmärksam på vad den andra behöver och erbjuda det utan att man ska behöva fråga efter det. Som nu, när jag är extra trött, så ser han till att allt annat sköts - städa, laga mat, handla, boka det som ska bokas osv osv, så att jag ska slippa ha så mycket annat att tänka på. Det om något är omtänksamt tycker jag. Att hitta det där speciella i vardagen. Det behöver inte vara rosor, överasskningspresenter och resor även om det är också är nice förstås - men det är i vardagen man lever och det är där man oftast behöver lite pepp. Att få en sovmorgon som småbarnsförälder slår alla vackra rosor i världen. Och språken! Jo serru, såhär är det - jag och Simone pratar engelska med varandra. Vi lärde känna varandra på det språket och det funkar liksom inte att byta helt plötsligt, det funkar toppen för oss! Våra barn lär sig då både svenska, engelska och italienska på en gång, väldigt lyxigt. Simone pratar endast italienska med barnen, jag endast svenska och när vi pratar alla ihop blir det mest engelska men med inslag från alla språken. Det har gått över förväntan, Essie är duktig i alla språken och lärde sig prata samtidigt som andra barn i hennes ålder. Hoppas mina svar hjälper dig! Kram! Bild från vårt bröllop - ni hittar allt om det här.
