Hur sjutton hamnade jag här - kan jag ibland själv undra - och jag vet att flera av er också frågat mig det många gånger genom åren och jag har alltid svarat "åh vilken bra fråga, det ska jag skriva om någon dag" och sen har veckorna gått. Förlåt mig för det men NU är jag redo att ta tag i min long and winding road som fört mig till den plats jag är idag. Och jag tänkte att vi nog får stycka upp det hela lite för annars blir det här inlägget alldeles för galet långt så vi börjar med skola och utbildning! För det första har jag sökt hela internet för att hitta någon bild på mig från skoltiden men kammat noll - alla analoga bilder är i någon låda någonstans där jag inte kan hitta dem och de få digitala jag har från denna tid vet jag fanken inte var jag hittar? Säkert på någon cd-skiva någonstans. Jag ger inte upp utan lovar att återkomma med någon slags bildkavalkad framåt. [caption id="attachment_1809319" align="alignnone" width="768"] Update mamma skickade lite bilder via telefonen, tack snälla mamma - här läser jag läsläxa, kanske i 1 eller 2a klass?[/caption] Men, hur som, skolan. Vad gillade jag den? Jag har mestadels ljusa minnen från lekis till sjätte klass, kan inte minnas att jag tyckte det var tråkigt vare sig med skola eller läxor och jag tror att jag hade hyfsat lätt för de flesta ämnen på den tiden. Man levde ju för leken och skötte sig eftersom det skulle man - var liksom inte som att man ens funderade på att inte göra det? Vi hade en elaking till lärare som satte skräck i alla elever vilket gjorde att man var nervös ibland men eftersom jag var tjej och inte högljudd så fanns jag sällan i hans skottglugg. [caption id="attachment_1809318" align="alignnone" width="800"] Luciatåger i hm, kanske 3an eller 4an - jag tyckte inte riktigt om Lucia på den tiden eftersom man fick rösta på vem som skulle bli Lucia, rätt hemsk grej ändå!?[/caption] Högstadiet var å ena sidan det roligaste någonsin - å andra sidan det jobbigaste någonsin. Det var otroligt roligt eftersom väldigt mycket nytt kom in i ens liv, coola tjejkompisar, snygga killar, fest, utmanande idrottslektioner, börja i ny fotbollsklubb, skolämnen som kändes roliga (svenska, historia, idrott, engelska, samhälle) och håltimmar, hallå vilken lyx. Andelen pengar jag spenderade på närliggande Ica Maxi och deras godis vågar jag aldrig berätta för mamma och pappa. Det var också otroligt jobbigt för de nya coola tjejkompisarna gjorde att jag verkligen kände mig som kusinen från landet - de som var uppvuxna inne i byn Älmhult hade redan börjat raka benen och använda smink, jag uppvuxen på landet visste inte att man skulle raka benen och trodde smink mest var för mamma när det var fest. Idag är jag tacksam för att jag slapp växa upp så fort men då kände jag mig bortkommen, det kom nya ämnen som jag verkligen inte var bra på tex kemi, fysik och matte blev det än värre med. Jag hade svårt att memorera årtal och sånt som skulle komma på prov men däremot lätt för att sätta saker i ett sammanhang och analysera händelser - men det var sällan eller aldrig någon lärare uppmuntrade den sakens kunskaper - hellre veta exakt datum då franska revolutionen startade. Skit samma varför, lite lätt överdrivet. Samma var det med språk. Jag har alltid haft svårt med grammatiken, trots att jag försörjer mig på att skriva så kommer jag aldrig lära mig vad ett adverb är eller vad andra begrepp inom grammatiken är. Därför gick det heller inte så bra när jag två terminer testade på tyska. Jag hade hoppats att man kunnat få lära sig babbla lite men nepp, här skulle det böjas på verb i en evighet. Än idag hatar jag oregelbundna verb mer än liggande stolen. Hur som - inte helt upplagt för mig att få lysande betyg precis. Men å andra sidan så gick jag inte in för att bli klassens ljus - jag satsade på godkänt och med det var jag mer än nöjd. Jag gick därför ut högstadiet med 2,8 i betyg. Inte urbra med andra ord. Men hey, inte underkänd! Och summan av dessa tre år ändå att jag hade sjukt roligt - det tycker jag att jag kan vara nöjd med när jag ser tillbaka. [caption id="attachment_1809317" align="alignnone" width="800"] Studenbalen på gymnasiet - jag var längst i klassen och inte helt bekväm i min egen kropp. Min mamma hade dock sytt en otroligt fin klänning som jag har kvar än i min garderob.[/caption] Men så var det det här att söka till gymnasiet... jag hade ju då inga toppenbetyg, och länge visste jag heller inte vad jag ville söka till så vad skulle jag sträva efter? Men när jag insåg att det behövdes 5.0 för att komma in på medieutbildningen så stack det till lite i längt-trakten och jag insåg att där hade jag nog velat gå, men det gick ju inte så jag hakade på mina bästa vänner till BF - japp, barn och fritidsprogrammet. Det fanns någon slags bakomliggande tanke att jag kanske kunde bli idrottslärare, det hade ändå varit oerhört roligt. Men en bit in i utbildningen insåg jag att det här med att jobba med barn var nog ändå inget för mig. Jag är ändå oerhört tacksam för den här utbildningen eftersom man nästan kan se den som en psykologiutbildning super light - vi läste om KBT och olika psykoanalytiska teser, vi hade gruppterapi-övningar i klassen och vi lärde oss att SE människan i varandra. Väldigt fint ändå. Men ska jag vara ärlig så var det här som var gymnasiet var för mig: kompisar, killar, fotboll, fest. I den ordningen. Jag levde livets roligaste liv på gymnasiet. Jag var stormkär slash olyckligt kär precis hela tiden. Jag hade jordens bästa vänner, både killar och tjejer. Vi hade exakt all tid i världen till att bara sitta, prata, spela kort (Tecken hallå!!), leka vuxna och spela tuffa. Jag är så sjukt tacksam för den här tiden - för fy fanken vad kul vi hade. Det är klart att det fanns stunder som var jobbiga men personligen hade jag vuxit en liten bit sedan högstadiet och kände mig inte lika bortkommen längre. Jag var till och med lite cool (om jag får säga det själv, haha). Men det jag hoppas mest av allt är att alla minns mig som en schysst person från den tiden - när man blir äldre inser man ju att saker som man trott var sant då inte alltid stämde så bra och jag får ibland kalla kårar när jag tänker tillbaka på vissa personer eller händelser där en del människor blev orättvist behandlade utan att jag då förstod bättre. Som jag minns det var jag kompis med de flesta och sällan ovän med någon men det hindrar ju inte att jag sårat människor utan att förstå det genom åren. [caption id="attachment_1809321" align="alignnone" width="768"] Studenten togs - jag tyckte själva studentdagen var rätt svår. Den var lång och det var svårt att liksom "tagga till" hela tiden, kanske också för att jag inte hade någon aning om vad som skulle hända nu?[/caption] Jag testade alla stilar man kan tänka sig i högstadiet och gymnasiet - hängde med hiphoparna, med skejtarna, med popsnören, med hard core rockers, ja med alla...när jag tog studenten hade jag kort hår färgat svart och tyckte jag var extremt tuff. Jag ville inte ha klänning eller kjol så jag hade ett par vita shorts som såg ut som en kjol och skor jag absolut inte kunde gå i. Mellan gymnasie och högskola var en väldigt flyende tid för mig. Jag var otroligt skoltrött, hade återigen gått ut med medelmåttiga betyg. Alltid godkänt i alla ämnen men bara högsta betyg i Idrott - det räckte inte skitlångt om en nu skulle vilja plugga vidare om en nu ens ville det. Jag ville absolut inte det. Jag ville resa, se världen, bli världsberömd minst! Jag och en kompis bestämde oss för att flytta till Los Angeles och plugga tv och film-produktion (jag hade alltså hittat drömmen redan där utan att förstå det för då var det LA som lockade). Komvux var enda vägen. Jag pluggade upp mitt värsta ämne: matematik, och hade äntligen turen att få en bra lärare som fick mig att inse att jag inte var korkad utan att matte var hanterbart så länge man lärde sig läsa siffrorna. Jag var på väg mot den stora drömmen - Hollywood. BANG. Blir blixtkär i Matte (först nu jag inser att jag läste upp Matte och träffade Matte samtidigt, haha). Jag gjorde både min kompis och mig själv besviken och hoppade av LA-tåget. Flyttade istället ihop, lekte familj och jobbade på IKEA, jajamen. När jag tänker tillbaka på den tiden så känns det som om jag var sambo i Älmhult i en halv livstid men det kan ju inte varit mycket längre än max två år? Om ens det. Min kompis Sofia däremot levde det coola livet därborta, festade med Leo Di Caprio och Paris Hilton. Jag var inte avis, nej nej. (och förlåt Sofia för tusende gången att jag hoppade av i sista sekund, inte schysst gjort!) Kärlekn som var "4 life" sprack till slut och jag kände mig vilsen. Tog mitt pick och pack efter milleniumskiftet och flyttade efter min storebror som då bodde i Göteborg och spelade för GAIS. Jag bodde på hans golv i några månader innan jag skaffade egen lägenhet på Guldheden. Även i Gbg jobbade jag på IKEA och pluggade några ämnen på Komvux utan riktning. Jag hade ingen aning om vad jag ville med livet, jag levde för killar, vänner och musik. Jag var där när Håkan Hellström bröt igenom och saker hände hela tiden men inombords kändes det tomt. Jag hade ständigt roligt men det var ändå ett liv utan styrning. Att jobba på IKEA kan vara fantastiskt men var inget för mig. Jag ville något annat men hade ingen aning om vad. Jag hade två vänner och en bil och vi åkte långt bort. Ja i alla fall bilade vi ner till Madrid och läste spanska en termin. Vi var fattiga studenter som drack vin som kostade 5 kronor flaskan och lärde oss några ynka ord spanska för mest pratade vi engelska med de spännande amerikanska killarna som också gick i klassen. En dag fick jag post från min bror - han hade skickat högskolekatalogen från Kalmar Universitet där han precis börjat samtidigt som han spelade fotboll för Kalmar. Jag bläddrade lite förstrött tills jag öppnade sidan som stod Medieproduktion och Journalistik och en lampa tändes i min själ. Och mer om det blir det nästa vecka för herregud så långt det här blev - att skriva om det här öppnade upp gamla minnen som jag bara vill gå djupare och djupare in på märker jag. Spännande. I alla fall för mig, haha. Fortsättning följer...
