Såhär önskar jag att det ser ut när jag jobbar these days men dessvärre är det mer av en matbords-situation här hemma - så de här bilderna är från hösten 2017 när vi var här i fyra månader då Rocco var nyfödd. MEN...ni är många som frågat hur det har gått att jobba härifrån det här året så det tänkte jag att jag skulle svara på nu! När jag gick in i det här året var min förhoppning om att jag skulle dra ner på tempot, jobba så lite som möjligt och lämna utrymme för läkande (pga too much stress de senaste ca 300 åren) och för att låta tankarna flyga lite kring vad jag vill göra i framtiden. Att dra ner på tempot var cirka noll problem - att bo här är per definition lågt tempo. Men såklart var det en omställning för mig att acceptera och vänja mig vid lägre tempo. Men, eftersom jag ju jobbar "mot" Sverige så innebär ju inte lägre tempo här att tempot hemma i Stockholm förändras rent konkret. Men "tack vare" lågkonjunktur så lugnade min bransch ner sig rejält och så fort jag kom iväg hemifrån så insåg jag också hur mycket av min tid som går åt till diverse event, möten och lyxigt långa luncher för olika företag som vill promota något. Det är naturligtvis en rolig del av branschen men extremt tidskrävande och till syvende och sist - ger det mig något? Både ja och nej skulle det visa sig. På ett personligt plan har det varit otroligt skönt att "slippa" eventhetsen i Stockholm för ett tag. Ja, det är lyxigt att bli bjuden på härliga saker och det låter vidrigt elitistiskt att säga att att det är skönt att slippa. Men missförstå mig rätt, jag förstår min privilegierade situation men att gå på olika events kräver en jävla jobbig typ av energi. I början av min karriär gav det mig energi att befinna mig i alla dessa sammanhang med roligt folk. Nu tar det oftast mer än det ger. Det är svårt att förklara men det är väldigt mycket "allt är så toppenhärligtochojvadlyckligtalltär"-känsla över hela scenen och kanske är det för att man kommit över 40 som gör att man inte orkar låtsas och posera längre. Hm, jag är verkligen inte bra på att förklara mig här men hur som helst - det har varit skönt att få en paus. Men, det jag då missar i gengäld är möjligheten till jobb. Jag hade nog underskattat vidden av nätverkande på eventen, att folk/företag ser att man är "igång" och finns där, att en säljer in sig själv i alla sammanhang där en dyker upp. Ett event kan skapa framtida uppdrag - så enkelt är det. Och det har verkligen märkts att jag inte varit på plats. Man blir borträknad direkt. Så. Både egenvalt och inte egenvalt har jag haft väldigt mycket mindre att göra det här året. Jag har jobbat med mina poddar och det har funkat bra men i slutet på 2022 och början av 2023 var det inget som gav någon vidare inkomst då poddarna är beroende av sponsorskap och många företag höll hårt i sina marknadsföringsbudgetar i denna osäkra ekonomi, vilken en verkligen förstår. Tack och lov har vi huset uthyrt hemma som täcker våra största utgifter så vi har klarat oss fint ändå detta år, men - avsaknaden av inkomst från podd gjorde att jag också började tänka över den delen av mitt jobb. Borde jag lägga ner? Är det värt allt nästintill obetalt jobb? Det gav en både läskig och spännande känsla i magen att klura över en sån sak - Vattnet Går har jag nu gjort i åtta år. Känns både sjukt dumt och kanske, kanske lite kul att lägga ner den? Jag vet inte, inget beslut är taget och nu har sponsorerna börjat komma tillbaka igen så jag bordlägger den inre diskussionen så länge. När nu våren kom började jag känna en annan typ av inre stress. Var kom den ifrån? Jag är ju så otroligt stressfri just nu? Men till slut insåg jag att det var avsaknad av stress som skapade stress. Haha. Det låter kanske konstigt men stress är ju också positivt - till en viss gräns. Har man sjunkit för jäkla lågt på stress-skalan så är risken att man inte får något gjort alls och det var där jag hade hamnat. Jag fick liksom inte tummen ur för någonting. Jag skulle skriva en affärsplan för Nuggets - orkar inte. Jag borde skrivit mer på boken jag jobbar med - pallar inte, gör imorgon. Jag skulle spela in den där tiktok-idén - pallar inte klä på mig. Typ. Jag blev som en deprimerad människa i stort sett. Och så har hjärnan låst sig kring allt jag "borde". Jag BORDE sitta där vid stranden och skriva en roman, jag borde det och det och det. Nu när jag har tiden - jag BORDE ta till vara på den. Och då blir det heller ingenting. Så nu är jag i läget att det är okej att det är såhär det här året - man får ha ett sabbatsliknande år där en inte får ur sig några storartade projekt, idéer eller böcker. Det är fine! Det är mer än fine - det är bra! Så jag försöker klappa mig själv på ryggen en stund till här nere. För snart återgår vi till Stockholmsvärlden och all hets det innebär. Och då blir utmaningen att kombinera det med det italienska tempot - för idéerna kring vad jag vill göra framåt finns det gott om och det kommer krävas all min motståndskraft att inte gå från noll till typ 3000 så fort vi kommer hem igen. En hint om vad framtiden förhoppningsvis bär med sig är: ledtråd Nuggets och ledtråd skrivande. Håll tummarna! <3
