Foto: BBCSå. Vi kom fram. Både in i landet Skottland och in på Murray Stadium för att se Oasis. Här är 6 saker jag tar med mig från en fantastisk helg med våra älskade britpop-hjältar. (ps min telefon har varit död sedan spelningen så bilder kommer läggas in så fort jag får igång den, for now blir det lite hopkok-lån från internetz)Det var med nöd och näppe. Typ. Eftersom vi inte hade någon koll på att man behövde ETA för att resa in i Storbrittanien numera blev det stressigt när vi ansökte. Vi skickade in ansökan dagen före avresa och på Instagram lugnade alla följare oss med att "det är inga problem, jag fick besked efter 2 min" - det skulle tydligen gå jättesnabbt. Men när vi fortfarande inte hade fått något besked kl 13 dagen därpå när vi stod och boardade planet så kändes allt lite väl nervigt. Men, med hjälp av "allt löser sig"-mentaliteten så tänkte vi att det nog säkert fanns någon slags info-desk på flygplatsen i Edinburgh där vi kunde få hjälp. Men så fort vi slagit av flightmode på mobilen så insåg vi att hjälp ej behövdes. I inkorgen låg svar och beslut och vi var välkomna in! Puh! För dig som ska resa till Storbrittanien och behöver ett ETA - klicka här. Så låt oss sammanfatta vår helg i Edinburgh. Här är 7 saker jag kommer minnas för alltid. 1. Oasis take over EdinburghSkottlands huvudstad Edinburgh är lite mindre än Göteborg både till yta och folkmängd så ni kan kanske föreställa er festivalkänslan som uppstår när ca 80 000 personer x 3 (Oasis spelade tre kvällar i staden) intar staden och ska festa, uppleva och umgås. Lägg därtill att cirka 80% av alla dessa bär buckethat och annan merch (gärna i Adidas ränder) vilket ytterligare förstärkte att vi alla typ hela staden var på en gemensam enorm superfest tillsammans i tre dagar. Tillsammans gick vi alla mot arenan på någon slags improviserad bar crawl där man stannade till och åt, drack och taggade upp. Utmed vägen hade flera hotell och barer byggt upp tält i sina trädgårdar där man sålde öl och spelade britpop och skapade stämning. 2. Richard AshcroftIngen kommer ju glömma the Verve. Ju. Men alla kanske inte hade koll på att sångaren Richard Ashcroft är alive and kicking och ser bättre ut än absolut någonsin. Hur som helst. Att sätta honom som förband visade sig vara ett absolut genidrag. Allsången i Drugs don't work och Bittersweet Symphony gjorde att hela arenan skakade av nostalgi, Oasis-pepp och tacksamhet till Ashcroft som skapat en av vår tids mest tongivande och spelade låtar. Helt otroligt var det. Får rysningar i efterhand. Min första tanke var faktiskt "hur fan ska Oasis slå det här". Men så....3. LiamNoel kommer väl aldrig i sitt liv erkänna detta men utan Liam så finns det verkligen ingen som helst energi på scen. I slutändan, om man ska vara hård, så är det sex grå gubbar som äntrar scen varav fem av dem inte visar ens en tillstymmelse till känsla på hela två timmar. Alltså inte ett leende, inte ett ord, inte en vinkning. Ingenting. På sätt och vis är det ju någonstans också det en styrka. Det bevisar att det är låtarna och instrumenten som är allt. Men på en liveshow kan man ju som publik ändå behöva något mer. Någon slags energi, någon slags aura. Enter Liam. Jag vet ingen som attackerar en mikrofon med samma aggresivitet som Liam Gallagher. Och nu kanske mer än någonsin. Det sjuka är att han egentligen inte gör så mycket på scen. Han står mest still. De få gånger han rör sig innebär några skak med tamburin eller att han vänder sig om från publiken för att dricka vatten. Det är det. Det hände också att han stoppar händerna i fickan, stoppar tamburinen i munnen och står och blundar en stund. Jag antar att han njuter. Men oavsett vad han icke-gör så står man där fascinerad och kan inte få nog av hans bara uppenbarelse. Han är en magnet. Hans röst låter bättre än någonsin, hans kastar ur raderna och hans hals är sträckt mot mikrofonen med ett självförtroende som varken förr eller senare varit uppmätt någon annanstans. Och - har han någonsin haft en starkare röst!?På ett ställe i konserten, före Live Forever, visade han på någon form av ödmjukhet där han tackade nära och kära som varit med oss "forever" även fast "I reckon it was very difficult at times". 4. Ljud och publikTack vare att (tror jag) man hade hela tre gitarrister på scen (och antaligen en massa annan teknik som jag inte fattar) så var det en vägg av ljud och slammer som slog emot oss på Murray Stadium. Ljudet var otroligt hela vägen. Därför blir publikens allsång än mäktigare. Vi stod rätt nära scen, längst fram av "avd 2" dvs inte längst fram vid diket men först av dem som stod vid andra avspärrningen. Ljudet där var enormt. ÄNDÅ sjöng/skrek publiken så högt att vi ibland totalt överröstade både gitarr och sång. Speciellt i Don't look back in anger och Roll with it. Herrejäklar vilken stämnig och herrejäklar vad alla skriksjöng. Vi smälte samman till en enorm back up-kör och vi gav allt! Vill också skicka ett hjärta till publiken - alla var glada, hjärtliga, hjälpsamma, trevliga, snälla. Vilket också ställdes i kontrast till Edinburghs kommunpolitiker som tidigare under året uttalat sig negativt om Oasis fans. Man kommenterade att det skulle bli stökigt när alla "medelålders män" skulle inta staden. Och ja, man kan ju förstå farhågorna om man ska vara ärlig, men i slutändan så var notan för vår Oasis-kväll tre stycken arresteringar varav två var två kvinnor som hade fått lite för mycket i sig. Detta var även något som togs upp av Liam under konserten, han blev skitirriterad och menade att politikerna var "snobbar" men som "gladerigen tog emot alla pengar som flödar in i staden tack vare Oasis spelningar". 5. SetlistIngen är väl kanske förvånad över att man väljer att fokusera helt på Definitely Maybe och (What's the story) Morning Glory - förtuom Noels egna set där fler album var representerade. Men man blir också påmind om hur sjuka deras första två albums var. 11 singlar bara på två album. Crazy. Och alla 11 drog de igenom i ett pärlband av rock n'roll och allsång. Som nämnt så kommer en liten paus mellan två ösiga block där Noel kör fyra låtar av hans egna något mer nedtonade låtar vilket eventuellt hade en lite avsvalnande effekt. Även om jag äääälskar hans låtar så tappar man tempo när Liam försvinner, för han försvann verkligen. Så fort det var dags för Noels låtar steg Liam av scen. Så man kan ju inte annat än undra hur det går med syskonkärleken egentligen (även om de ser rätt kamratliga ut här)? Bäst låtar denna kväll: Cigarettes&Alcohol (som inleddes med att hela publiken gjorde en "Poznan"), Roll with it, Some might say och Rock n'roll star. Min bror sa efter första ösiga blocket att "det var den bästa delen av en konsert jag någonsin sett" och det säger en hel del my friends. Här är hela konsertens setlist för den som vill botanisera.6. StorlekEftersom jag inte för ett ögonblick förstod vad Liam sa när han satte sina handleder och gned dem mot varandra så förstod jag inte andemeningen i det hela. Jag fattade heller inte varför han en gång under konserten stod och blundade och upprepade gånger gjorde katolska korstecknet över bröstet. Men i efterhand kunde jag läsa att han menade att det Oasis nu gjorde hade "bibliska proportioner" och att hans handleder kliade pga en “sense of Biblicalness”. Humor finnes men han har en poäng för i slutändan kändes hela den här upplevelsen enorm på ett sätt som är svår att beskriva. Taylor Swift må ha slagit alla moders turnérekord men det här är uppe och nosar på mer än bara publikrekord-nivå. Nu vet ingen hur det här kommer sluta, Noel kanske behöver mer pengar om ett år och bandet bestämmer sig för att släppa en singel eller två, vem vet. Men det kändes som att vi alla som var där bevittnade en "once in a lifetime"-grej och att känslan av att ha varit där kommer leva med oss för allitd (we gonna live forever!!!) och det kan ingen ta ifrån oss. Nu väntar världen för Oasis och det ska bli intressant om denna känsla av episk upplevelse kommer slå in även utanför deras hemland. Sammanfattningsvis - FOREVER TACKSAM!
