Dottern Essie hade tjatat ända sedan hon ju var för liten för att gå på Taylor Swift-konserten - på Sabrina Carpenter skulle det inte finnas någon lägre åldersgräns. "Nu måste jag väl ändå få se min idol" har varit hennes mantra det senaste halvåret. Efter att ha velat fram och tillbaka kring biljetterna - det är ju inte superbilligt att gå på konsert precis - så enades vi om att "hellre konsert och upplevelser än en massa prylar" och köpte biljetter som en present i förväg för Essies födelsedag som är på torsdag. Ett underbart lyckoskrik kom från tweenie-Essie och iväg drog vi. Det var jag, Essie och 25 000 (eventuellt?) andra unga tjejer och deras mammor och en och annan kille som samlades på Avicii Arena (eller Globen som den alltid kommer heta) och gjorde oss redo för tjejskrik. Min första tanke var att jag blev så glad över det faktum att dagens unga tjejer skriker på det här viset till en kvinnlig idol - det ställs i direkt motsats till min egen uppväxt där de enda vi hade att skrika åt var NKOTB, Westlife, Backstreet Boys, NSync och diverse andra pojkband. Kvinnliga artister fanns såklart även då, men inte på den här dyrka-skrika-gråta-nivån. Så för det är jag glad. Dessutom känns både Carpenter och Swift som två riktigt smarta babes med skinn på näsan och humor och det gör mig ännu gladare. Själva konserten då? Jo men det går inte att säga annat än att Sabrina Carpenter är ett proffs. Hon känns självklar på scen och hon radar upp sina hits på löpande band. Själva scenbygget är riktigt snyggt där hela scenen är uppbyggd som ett stort Manhattan mansion. Klädbyte, filmer, dansare och olika nummer gör att hela showen mer andas musikal än regelrätt konsert vilket gör att jag inte rycks med på samma sätt som om det vore mer "spontant". Men det är snyggt, roligt och kul att titta på. Jag kan bara ana vad som komma skall när Sabrina släppt fler album och har fler hits att bjuda på - hon kan bli vår nästa Liza Minelli!
