Igår såg jag Kent för sisa gången i mitt liv. Man ska aldrig säga aldrig, men de har ju bestämt sig och Kent är ju oftast principfasta. Det kändes stort men samtidigt som det borde på något vis. Turnén är ju slutsåld men jag hade tur att få en biljett med skymd sikt i Malmö. Eftersom jag befann mig söderöver när Malmö-spelningarna skulle vara så passade jag på. Är bortrest när de spelar sina allra sista spelningar i Stockholm, annars hade det nog varit än mer känslosamt. Okej, detaljer, skit i det. I alla fall. Jag lånade mina föräldrars bil, precis som så många gånger förr när jag var ung och skulle på konsert. Jag vet inte hur många varv runt Småland jag kört i jakt på mina tonårsidoler. Kent har jag sett ett tjuogtal gånger tror jag genom åren, ibland flera gånger på en och samma festivalsommar. Nu tog jag då bilen igen, ensam, körde två timmar till Malmö på vinterhala mörka vägar (tack Supermånen för sällskap). Lyssnade på gamla Kent-låtar på stereon. Satte mig på plats. En riktigt dålig plats. Men ändå, jag var där. Jag fick se dem igen. En sista gång. Kent. Ja, kanske är det det svenska band som varit med mig allra längst och som jag lyssnat på allra mest. Jag tror det. Jag har varit ett stort fan ända sedan 1995 och När det blåser på Månen (kunde ni inte spelat den!?). Såg dem första gången 8 juni 1996 på Silverdalen i Älmhult. Vilken spelning. Jocke hade page och hoppade runt på scenen som om han ägde världen. Numera är han lite mer laidback, men fortfarande lika självsäker. Det är fint att se. Tårarna kom, inte helt oväntat, under min allra finaste Kent-låt, 747, låten med världens mest konstigaste text men ändå så kraftfull. När första tonerna kom drog jag efter andan, sen höll jag den och när synerna av mitt tonårsjag fladdrade förbi kom tårarna. Jag vet inte varför. Inte på något sätt ledsamt. Mer som en megahyllning till den jag var, till det liv jag levt, till alla roliga och fina stunder till den här låten. Allt kom farande rakt in i hjärtat. Så tack, tack för musiken, tack för låtarna, tack för stunderna, tack för magin, tack KENT. Bilderna är tagna av Viktor Wallström på Rockfoto och går att beställa och köpa här.
