Så. Nu har jag äntligen sett Friends: the Reunion. Har du? Sedan nyheten släpptes om att Friends-gänget skulle återförenas har hypen för Friends slagit hårt. En helt ny generation har upptäckt serien som åter toppar listorna över mest sedda. Spekulationerna över vad en återträff innebar har varit många och när det stod klart att det inte skulle bli en manusskrivet helt nytt avsnitt så var det många som var besvikna - även jag. Det fanns något väldigt frestande i att kunna få se Ross och Rachel igen och se hur de bodde nu, umgicks de fortfarande med Joey och de andra. Typ. När Reunion-avsnittet sedan släpptes för knappt en vecka sedan har tyckare slagit knut på sig för att förklara hur otroligt DÅLIGT det var, att man lika gärna kunde skita i att se det, att det var skräp och hemskt. Kan det verkligen vara så illa, tänkte jag och klickade på Play. Och det var det ju...inte. Visst, det var inget spektakulärt, over the top magiskt. Men fy fanken vad jag känner mig trött på recensenter som dissar saker bara för dissandet skull som jag upplever att det är i det här fallet - det har blivit coolt att inte gilla saker i allmänhet och ännu tuffare är man om man inte gillar Friends the Reunion. Snark. Jag tyckte det var underbart att se dem alla igen tillsammans, det kändes ärligt och fint. Jag älskade att få höra mer om hur serien kom till av skaparna bakom, jag mös framför scenerna där gänget spelade frågesport och olika karaktärer från seriens historia dök upp. Även om jag är mer än lovligt trött på James Corden (måste han vara med överallt hela tiden i allt?) och de intervjuer han gjorde inte gjorde något bestående superintryck så var även det lite härlig setting med mysiga inslag - vad sägs om Justin Bieber som Spudnik? Till en början kändes runda bordet där de läste upp scener från manus helt meningslöst men även det fick en nerv efter att Aniston och Schwimmer erkänt att de faktiskt var kära i varandra på riktigt i början av serien - kan det vara så att det fortfarande finns något där? SPARKS were flying om en säger så. Överlag kände jag såhär: MYS. Allt var väldigt mys och hallå, är det inte exakt så man känner för Vänner överlag. Serien fick en känna att man faktiskt var vänner med hela gänget och som så många fans beskriver det, kände man sig ensam någon gång så gjorde Vännerna att den känslan blev mindre påtaglig. Mys. Trygghet. Värme. Tänk att en tv-serie kan få en att känna så ändå? Och den känslan, det Vänner verkligen är, tycker jag faktiskt att man lyckats få med i The Reunion. Sen att varenda en i gänget, utom kanske Lisa Kudrow, ser ut som upppumpade fillers-faces är ju lite deppigt förstås. Men bor man och verkar i Hollywood så är det säkert svårt att undvika..? Har du sett den? Vore roligt att höra dina tankar! Du hittar avsnittet på HBO Nordics
