Till att börja med: Philip Seymour Hoffman!!!!! Det är konstigt med den mannen, man vet att han kommer att vara svinbra, att han kanske är den bästa skådis vi har. Men ändå blir man helt totalt, jäkla tokgolvad! Synecdoche, som ska uttalas "si-NEK-duh-kee" står för att någonting mindre eller en del står eller visar på en helhet. I detta fallet finns hela New York inbyggt i en mindre teater på Manhattan. Själva historian är fruktanvärt ledsam. Jag mådde på riktigt dåligt av P.S.H olyckliga person. Charlie Kaufmann (regi-debut!!) har ju en förkärlek till det udda, det undermedvetna, det lite..sjuka. Så filmen som helhet är naturligtvis udda och konstig. Det är inte helt lätt att hänga med, speciellt mot slutet, och det var till och med så att vissa i biopubliken lämnade sina platser. Det är en svår film, och jag vet ärligt talat inte om jag gillar den eller inte. Vissa kommer kalla den mästerverk, vissa kommer kalla den kalkon. Det jag vet är: den rör upp känslor, den är vidrigt hemsk, PSH är ett geni, jag grät, jag skrattade, jag gillar Kaufman.3 N, men 5 N till Philip Seymour Hoffman.
