I helgen när jag skulle cykla hem från Skande på kvällen så insåg jag att jag cyklade igenom Stureplan, igenom Götgatan och alla andra "hot spots" kvällstid i en mundering som jag för bara några år sedan alllllldrig hade velat att någon skulle se mig i. Ok, jag har aldrig varit så väldigt fixerad vid att se ut på ett visst sätt (förutom viktmässigt då som ni kan läsa mer om här) men det har ändå varit väldigt viktigt för mig i livet att "verka cool" eller se cool ut, vad nu det är. Nu när jag cyklade igenom stan med reflexband, regnkläder, hjälm och annat som kanske för en tonåring inte direkt skriker coooool så kände jag mig ändå exakt det. Jag tror faktiskt inte att jag känt mig coolare. Just för att jag sket fullständigt i hur jag såg ut, hur någon eventuellt skulle se mig, hur någon eventuellt skulle reagera - Newsflash - ingen bryr sig. Och det visste jag ju. Men jag stannade ändå upp i den där känslan av total befrielse ifrån allt. Och bara njöt av att vara 45 år och bara vara som jag är och vara hundra procent nöjd med det. Fy FAN vilken utvecklingskurva i livet alltså!? Det är ju hit man velat nå i hela sitt liv! Och det är en fantastisk känsla att vara mitt i det just här och nu! Någon som känner igen sig?
