Ja den här något suddiga bilden får liksom symbolisera känslan av att vara hemma igen: älskvärt men lite suddigt. Låt mig förklara. Ni är många som frågat hur KÄNNS det att vara hemma igen och jag har inte riktigt kunna svara på frågan särskilt bra. Det är helt enkelt lite för suddigt för att svara tydligt. Å ena sidan: det är kul, det är underbart att träffa efterlängtade vänner, det är så mycket yta, det finns så mycket att göraÅ andra sidan: var det inte mer än såhär? Alltså. Känslan är lite att man varit iväg på ett äventyr och nu är man tillbaka på ruta ett. Innan vi åkte så såg jag på året som något oerhört stort, något lite lätt läskigt, vi skulle ju vara borta så fruktansvärt länge. Sen plötsligt var det maj nästa år och vi började planera för att åka tillbaka. Allt gick på ett ögonblick. Och det känns lite snopet på något vis. När vi först kom till Blekinge var det underbart. Alltså vilka ytor det fanns. Och allt var vårt. Från 70 kvm lägenhet till åkrar, ängar, skogar, flera hus och frihet. Semesterkänslan var total.Sen kom vi hem till Stockholm och jag hade lite förväntat mig "sova i sin egna säng"-friheten. Ni vet, den man känner efter att ha varit på semester och bortrest? Men den kom aldrig. Istället var det krångel med det mesta med huset, det kändes dessutom tomt på något oförklarligt vis. Och den stora ekande känslan: what now?Vad ska hända nu? Ska vi tillbaka och leva som om vi aldrig varit iväg? Samtidigt som en också inser att ett år bara är ett år och man kanske inte ska dra så höga växlar på det heller. Så ni hör - det är fortfarande väldigt rörigt både i själ och i tankar. Men jag känner mig väldigt lugn med att allt kommer att lägga sig med tiden. Jag stressar inte upp över att vara stressad så att säga - om ni är med på vad jag menar?En dag i taget.
