Så det här var boven till slut. Det var covid som dränerat hela mig. Och fy fanken vad det har varit en pissig vecka. Själva fysiska symtomen har inte varit så tuffa. Jag hade kanske en och en halv dag av lite feber, väldigt ont i huvudet och hosta men den tiden sov jag mest bort. Det värsta har varit det emotionella. Jag har gråtit exakt varje dag, sådär riktigt BÖLA-gråtigt, har känt mig otroligt eländig, sänkt, dränerad, trött, sliten och allmänt menlös. Allt blir fel, allt känns fel, allt är jobbigt, jag kan inte göra något rätt. Exakt så har det känts hela, hela tiden. Skitjobbigt rent ut sagt.Samtidigt som jag skriver det här rinner tårarna - varför vet jag inte, jag känner mig bara SÅ ledsen. Som om jag är deprimerad och efter en snabb googling läser jag att det inte är ovanligt att Covid-depp sitter kvar i upp till ETT ÅR! My god. Det får bara inte hända. Är det någon som upplevt samma? Jag hoppas att den här veckan snart är slut, jag hoppas att värmen i vårt hus sätts på senast måndag som man sagt (det är alltså SÅ kallt här inomhus nu vilket inte har varit toppen när man varit sjuk) och att detta snart är ett minne blott. Kram på er alla.
