Jahapp här ligger jag och känner mig som en idiot. Faktiskt. Låt mig berätta vad som hände. För kanske två veckor sedan stukade jag foten när jag spelade tennis. Sånt som händer. Jag är också så himla van vid att stuka fötter så tänkte inte så mycket mer än just "sånt som händer". Jag trodde att det skulle göra ont en dag och sen skulle allt vara som vanligt igen. Men det här var kanske lite mer än en vanlig stukning. Men jag fortsatte leva mitt liv, Simone fick gå ut med Chili men i övrigt gick jag som vanligt även om jag haltade dit jag skulle. Sen åkte jag och barnen till La Spezia för att fixa sista julklapparna och efter två timmar av gå-runt-i-affärer-gång så kände jag bara att "nej, det här går verkligen inte". Jag började fundera på om det var med än en stukning, tänk om något var brutet? Så dagen innan julafton åkte vi in till akuten. Vi såg framför oss att vi kanske skulle vara hemma lagom till midnatt om vi hade tur. Jag menar jul + akut = kaos. Men, det gick faktiskt oväntat snabbt allt. Jag fick komma in och röntgas direkt och fick svar typ efter fem minuter. Inget brutet. Jag andades ut och de lindade in foten. Och så åkte vi därifrån. Med order om att vila och att inte gå på foten på en vecka utan köra med kryckor. Inte förrän vi satt i bilen på väg hem insåg jag att "vänta lite nu"... läkaren undersökte inte ens foten, så det enda jag vet är att inget är brutet. Men vad är problemet då? Utsträckt ledband? Det finns ju tydligen över 100 olika ledband i foten så hur ska jag veta vad som är fel och än mer, hur ska jag veta hur jag ska rehaba den om ingen ens har rört vid min fot? Så knasigt. Men men, jag får hoppa vidare med kryckorna som by the way är så jobbigt att jag börjar gråta då och då - allra helst när man hoppar på kryckor på italiensk flygplats. Help me alltså. Så svettig och så slut jag var. Jag började gråta av lättnad när vi kom till ett sånt där rullband. Haha. Fy fan. Anyways, nu har det gått en hel vecka med kryckor och foten är inte bättre.. så ja, det bådar ju sådär inför vår skidresa om tre veckor... En annan grej. Jag blev chockad över standarden på sjukhuset i La Spezia. Jag har varit där förut men då mer i sånt chockat tillstånd att jag inte sett mig omkring, men nu.. nu hade jag mer sinnesnärvaro och såg mig omkring och jäklar vilket förfall. Det snackas mycket just nu om att Meloni håller på att vända den italienska ekonomin och att det går så bra för Italien men ja, det är inget som gemene man märker av om man säger så... själva byggnaden höll på att krackelera, och insidan för tankarna till bilder man såg på nyheterna på 80talet från Rumänska diktaturen. Allt är trasigt, smutsigt, dåligt. Jag gick på toaletten. Det gick inte att låsa, det fanns inget papper, det fanns ett hål rakt ut i fönstret, det stod en bäckenskål på golvet. Använt. Naturligtvis bara kallt vatten i handfatet som dessutom hade stora hål rakt in i väggen och rör som var avklippta här och var. Mysigt att sitta med byxorna nere framför det här hålet visst? Det kändes sorgligt att ett land med så mycket rikedom har det så fattigt. Turismen, maten, vinet, arkitekturen, designen, litteraturen. Italien har allt som borde kunna göra ett land rikt, förutom strukturen. Och då går det som det går. Det är ett I-land och U-land i ett skulle man kunna säga. Och obs, det säger även italienarna själva, det är inte bara snobbiga-sverige-jag som snackar skit <3 Men - snabb hjälp fick jag! Håll tummarna för att jag ska kunna åka skidor om några veckor, hej å hå!
