Igår firade vi att Virestads asylboende varit öppet i ett år. Japp, du läste rätt: FIRADE. I dessa konstiga dagar av bränder och obegripligt hat så känns det extra fantastiskt att min lilla hemby är starkare än någonsin, mycket tack vare att det kom cirka 80 nya invånare en kall novemberdag för ett år sedan. De kom från Syrien, Eritrea och Afghanistan och de bär alla på hemska, intressanta, gripande och känslosamma berättelser. De kom till Virestad med hopp om ett bättre liv, precis som så många andra, precis som vi svenskar själva gjorde back in the days. Virestadborna öppnade sina armar och hjärtan, tog dem till sig och nu är de allra flesta en så naturlig del av det lilla samhället att det känns som att de alltid bott här. En del har fått tillåtelse att stanna, en del har fått jobb, en del hjälper byborna med än det ena än det andra - bara för att ha något att göra. Det är en fröjd och en stolthet att se denna värme människor emellan. Och som min barndomsvän Eva sa: vi är alla lika, vi bär alla på samma önskan om ett bättre liv. Är också extra stolt över mina fina föräldrar som verkligen engagerat sig med svenskalektioner, klädinsamlingar och som verkligen träffat vänner för livet på Björkhaga (som asylboendet heter). De höll båda tal igår när det var fest i kyrkan med sång, dans och kakor. Önskar att det vore fest på alla ställen där asylboenden finns. Räck ut en hand, hälsa, mycket mer krävs inte för att få en bra relation med nya bekantskaper - oavsett land. Heja Virestad. Läs mer här och se mer här. Mamma håller tal! Barn och ungdomar sjunger. Barn säger sanningen - vi vuxna borde följa efter. Ägaren av asylboendet håller tal. Kören sjöng Beatles. Mina fina föräldrar! Pappi håller tal.
