Som jag nämnt var vi alltså på Operan i lördags och det var alltså första gången för mig. Otroligt ändå. Eller kanske inte för det är ändå en ganska segregerad värld det här med opera, inte direkt mångfaldigt, inte direkt billigt. Hur som det var KUL att äntligen få testa på hur det är. Jag skulle säga att det blev 10 av 10 i betyg när det gäller själva upplevelsen som sådan. Att klä upp sig, att gå in i denna pampiga lokal, att dricka ett glas bubbel (obs ej särskilt gott bubbel, skärpning), att känna sig lite finkulturig - kul liksom. Också så jäkla bra de här artisterna (kallar man dem artister?) var! Otroligt, vilka röster. Och vilken musik, extra coolt att det var en kvinnlig dirigent, mäktigt. Men själva storyn då? Jamen jag blev faktiskt lite besviken. Jag hade förväntat mig att jag skulle bli tagen av känslorna, att storyn skulle få mig att KÄNNA. Men nja. Verdi skrev Rigoletto någon gång på 1800-talet och även om storyn är placerad där och då så kunde jag inte låta bli att sitta och ilskna upp mig på min plats. För den skulle banne mig lika gärna kunna varit skriven idag. Det handlar om män som ser på kvinnor som om de vore deras ägodelar - en del horor som man kan göra vad man vill med, en del sköra varelser vars dygd ska bevaras och det för männens skull naturligtvis, inte för kvinnans skull såklart. I ögonblick där det skulle kunna vara känslosamt handlar det om en faders kärlek till sin dotter men även där får en lite kväljningar när man inser att dottern levt hela sitt liv inlåst av rädsla för mäns begär. Så'atteeee man känner liksom att även om kvinnokampen kommit långt på sina håll så är det ju för fanken EXAKT likadant nu!?! Det bara rasar i bröstet är man tänker på det. Fy fan. Så, ja jag lämnade Operan med tyngd över bröstet snarare än att ha blivit upplyft av den vackra tolkningen. Men det är naturligtvis exakt det kulturen är till för - för att få oss att tänka, vakna, diskutera, föra vidare. Så på många sätt - en väldigt lyckad föreställning.
