Så äntligen fick jag tid att gå på bio. Igår gick jag nervöst för att se Michaels sista show, This is it. Skulle det vara hemskt, skulle jag bli besviken, skulle gnällspikarna få rätt, kommer det bli profit på kungens död? Många frågor och många känslor inför. Efter: enorm lättnad. Jag satt i nära två timmar med ett ständigt leende på läpparna, skrattade, njöt, sjöng med, kämpade mot tvångstankarna att ställa mig upp och dansa. Det skulle ha blivit en fantastisk, obeskrivligt storslagen show. Det är ju själva fan att den inte kunde bli av. Det är inget snack om att Jackson var i storslagen form, han styrde och ställde (med kärlek) över dansarna, över musikerna, ja, över allt. Han var heltaggad och peppad. Dansen? Moonwalken sitter fortfarande. Sången: kanske bättre än någonsin. This is it är inget annat än ett äkta och kärleksfullt avsked. Varken sentimentalt och smetigt eller överdrivet och fjäskigt. Bara rakt, snyggt och vackert. Men, man lämnas ändå med ett: SATAN, vilken bra show det hade blivit, och ingen kommer någonsin att få se den. SKIT OCKSÅ! PS: Thriller anno 2009 skulle blivit helt m.a.g.i.s.k. (ursäkta språket, mycket känslor här)
