Under vår resa till Abruzzo hade jag lyxen att få haka på Emma upp i bergen Grand Sasso med högsta topp Corno Grande på 2912 meter över havet. Alltså hyfsat högt ändå! Vi hade ett vackert spetsigt berg framför oss och var peppade: egentid, naturens skönhet, goda samtal, mycket vatten. Till en början var vandringen rätt lugn, gröna slätter utan särskilt hög stigning. Jag skrattade faran i ansiktet, som ni ser. Men snälla så vackert, när man går är det lätt att man tittar neråt - liksom för att säkerställa vart man sätter fötterna. Men då och då tittar man upp och BAM så slår det en - det här är på riktigt, det ser ut såhär, det ÄR faktiskt såhär otroligt, det är ingen film. Stigningen börjar så sakta öka och det blir mer och mer småsten som gärna rullar under fötterna. Vi hade ju inte direkt perfekt bergsutrustning om en säger så utan mina slitna Nikes halkade lätt på stenarna. Inte optimalt men fortfarande optimistisk. Sen började stigningen bli mer markant och stenarna slätare ju högre vi kom - och nu började det bli lite mer på allvar. Från söndagspromenad till mer krävande både för andningen och balansen. Obs det var aldrig farligt men det fanns absolut partier där det var läge att fokusera 100% för att vare sig inte titta nedanför kanten och för att inte halka eller sätta foten på en lös sten. Efter cirka två timmars vandring uppåt hade vi nått vårt mål - vi var framme vid toppstugan där vi köpte oss en välförtjänt Twix och njöt av utsikten för en stund. Där packade vi också upp våra nedpackade smörgåsar som kan ha varit det godaste mål mat jag någonsin ätit. Ni vet känslan när man både är vrålhungrig efter att ha arbetat med kroppen och dessutom känner sig oerhört värd att få njuta rejält. Så gott var det. Det var också kallt på toppen så tröjorna åkte på bredvid glaciärisen medan vi satt där och njöt en stund. Toa with a view! Och eftersom kläder hänger på lina överallt i Italien så ska det såklart hänga även här - på toppen av Grand Sasso. Haha, det kändes så härligt typiskt. Gissar att personerna som jobbar i toppstugan stannar några dagar åt gången och därmed behöver tvätta då och då. Vi satt här en stund och njöt av mat och vår prestation men vågade oss inte på att stanna för länge - för vi insåg någonstans att vi inte är 22 längre och därmed gärna blir lite stel i musklerna och att vi kanske borde sätta fart igen innan det blev för jobbigt att starta om. Och tur var det för... ...på nervägen gick vi rakt in i molnen och såg inte mycket på en lång, lång stund. Helt mjölkigt! Det var också bra mycket jobbigare att gå nerför - både pga rullstenarna men också för knäna och benmusklerna. Jag halkade flera gånger på väg ner men tack och lov inte på något riktigt farligt ställe. Väl nere väntade våra barn och män på oss med en kram och vi kände oss både sjukt nöjda med äventyret men kanske allra mest glada att vara nere, benen kändes som spagetti efter att ha gått neråt i en och en halv timma och jag, mitt nöt, hade ju glömt solglasögon vilket jag insåg först när jag kom ner var en riktigt dålig idé - det märktes verkligen att ögonen fått stryk, jag kände mig som i en dimma resten av kvällen. Men - herregud - sluta klaga - det var det värt. Vilken otrolig dag!! Berg alltså. Vilken grej det är - man inser hur liten man är på jorden på ett väldigt övertydligt sätt. Bra ödmjukshetsträning! Tack Emma och Grand Sasso för denna dag!
