Jag lovade ju att berätta om en mindre bra upplevelse vi hade uppe i Selva di Val Gardena - allt kan ju inte bara vara fantastiskt eller hur? Så, vi bestämde oss för att skida glaciären Marmolada. Marmolada är den högsta toppen i området på 3343 meter och kallas för "Dolomiternas drottning". Här utlovas också 12 kilometer lång pist och otrolig offpist-åkning. Så peppen var enorm inför . Det började bra. Solen sken och alla var på gott humör. Vi tog första liften vid 8:30 när den öppnade och drog iväg. På vägen mot Marmolada stannade vi och barnen fick en bit choklad och vi vuxna drack en öl och njöt i solen och pratade om var vi skulle äta lunch. Visst vore det underbart att äta i solen högt, högt uppe - bestämde vi. Så vi tog sikte på kabinbanan som skulle gå upp till glaciären och så äter vi när vi kommit en bit nerför glaciären. Yes, det blir bra! Väl nere vid kabinliften såg vi uppåt. Okej, inget för höjgrädda med andra ord. Vi peppade varandra och ställde oss i kön. Jaja, det blir ett äventyr. Och det blev det - vad vi inte visste innan vi ställde oss i liftkön var att det tog en EVIGHET att komma fram i kön. En timma och en kvar stod vi där och väntade medans kön rörde sig larvigt långsamt. Och eftersom vi var av botten av berget så fanns det inga andra alternativ än att vänta - eller beställa en Uber för att åka till närliggande by, och det kändes inte som ett alternativ. Vi ville ju åka glaciären! Vi höll modet uppe genom att tänka att det kommer bli fantastiskt. Tre kabin-byten senare var vi uppe på toppen - och ja, det var fantastiskt! En otrolig vy åt alla håll. Här någonstans började magarna kurra något och vi bestämde att det blir ju perfekt med lunch när vi kommer ner från berget. Nu väntar 12 km pist, wohooo. Och när man ser den här bilden så tänker man ju verkligen "12 km pist wohoo" - vilket det hade varit om vi hade varit ensamma. Men.. Kön vid liften borde ha förvarnat oss om att Marmolada var något som väääääldigt många människor såg som ett äventyr precis som vi. Det var packat i pisten som dessutom var väldigt smal. Ni ser bredden på den här, från orange pinne till kanten - inte mycket svängrum. Dessutom stod det stora varningar om off-pist, det finns inte tillräckligt med snö för att åka utanför de orangea pinnarna (hej global warming), så det var bara att trängas på. Och att trängas hade kanske normalt sett inte heller varit något jättestort problem - förutom att det blir det när alltför många ovana skidåkare ska samsas på liten yta. Det blev enormt uppåkt med stora pucklar i backen, och eftersom det är en glaciär så är isen nära och det är otroligt halt. Det syns inte direkt på denna bild men i verkligheten var det typ exakt såhär. Folk trillade till höger och vänster, Essie började gråta pga panik, vart man än svängde kom det någon annan farande utom kontroll. Det tog oss en timma att ta oss ner om inte mer och vi var alla helt slut av att parera pucklar, is, människor och känslor. Och då - inser vi... ... shit, detta har tagit så lång tid att om vi vill hinna hem innan liftarna stänger så hinner vi inte stanna för lunch. Så det var bara att fortsätta åka trots att magarna nu kurrade rejält - hur de kurrade i barnens har jag faktiskt ingen aning om för inte ett minsta gnäll kom från deras munnar. Helt otroligt. För vi vuxna var otroligt trötta, hungriga och lite lätt irriterade på alla "gubbjävlar" som åkte före i köer och körde i backarna som om ingen annan fanns (helt ärligt, vad är det med vuxna gubbar? Noll respekt.) Och jäklar vad vi fick åka, när vi hade tre liftar kvar för att komma hem till vår backe så var klockan 16:15 och sista liften stängde 16:30. Nerver fanns. Och när vi satt i sista liften så stannade den på halva vägen - och även om vi VET att de inte skulle lämna någon i liften så blev det bra spänning i gruppen. Sen drog den igång och vi kunde jublande samlas på toppen och i lugn takt skida ner till vårt boende. Och där i slutändan var vi så glada att vi hann hem att vi nästan glömde att vi inte ätit på hela dagen. Men det gick bra ändå!
