Jag är 178 centimeter lång och väger allt som oftast runt 70 kilo. Ibland mindre, ibland mer. Det ger ett sånt där BMI på ganska exakt mitten, alltså en normalviktig person (hah, dubbeltydningen i ordet normaviktig). Ändå har jag i hela mitt vuxna liv (från att jag var runt 20 och slutade spela fotboll på hög nivå) tyckt att jag varit för tjock. Inte tjock på ett medicinskt hälsofarligt sätt men på ett hjärnspöke-hälsofarligt sätt. Jag jobbar i en bransch där extrem smalhet är idealet och jag lever i ett samhälle där smalast vinner. Alltid. Och jag har knappt insett hur mycket det påverkat mig, förrän nu. Här i Italien anses nämligen JAG vara otroligt smal. I början skrattade jag åt min svärmor och tanterna på byn som synade mig upp och ner och såg oroligt på mig. "Sei magra!!" (du är mager) utbrast de till höger och vänster. "Nämen de skämtar" var min enda tanke för mager är något jag sannerligen aldrig blivit beskylld för att vara i mitt liv. Men så såg jag mig omkring och lite fräckt synade andra kroppar i min närhet och insåg att jo, men kanske de ändå har en poäng? Jag upplever att man här mycket mer värdesätter livet och framför allt maten snarare än att hetsa efter ett osunt ideal. Självklart är det smala modeller i reklamen även här, absolut att man ser på överdriven fetma som ett hälsoproblem och gud ska veta att Berlusconi föredrar sina kvinnor smala med silikontuttar (glömde jag skriva unga?). Men det känns som att man har ett mer hälsosamt sätt att ta det här med vikt och kropp till sig. Åtminstone här på "vischan". Det är extremt sällan man ser en hetsig italienare ute på powerwalk tidigt på morgonen eller ge sig iväg på en löprunda efter jobbet. Nej, ge mig en foccacia och en kaffe istället. Kanske är det för att det inte finns så många kontorsjobb här utan de flesta arbetar med kroppen ståendes hela dagarna. Oavsett vad så är det SÅ skönt att leva i den här bubblan en stund. Sen jag kom hit har jag inte en enda gång ställt mig framför en spegel (vi har inte ens en spegel för helkropp här) och känt att jag måste träna lite mer, inte en enda gång har jag valt snabb promenad över en glass, inte en enda gång har jag känt mig tjock, för stor, för klumpig eller för okvinnlig. Alla de attribut jag gladeligen, nåja, accepterar hemma i Stockholm. Hur vansinnigt är inte det? Jag hoppas så oerhört att jag kan kapsla in den här känslan och ta med mig den hem och kanske till och med exportera den och dela med mig till dem som behöver en dos av den därhemma. Att jag faktiskt älskar att träna och röra på mig är en annan sak. Jag gillar ju att känna mig stark och hälsosam - men från och med nu är det av de anledningarna som jag drar ut på en PW och inga andra, deal!? Läs gärna också: Pojkar är blå och flickor är rosa
