Det är SÅ roligt när ni önskar inlägg och ställer frågor. Dels är det underbart för mig rent egoistiskt att få höra att ni är vill veta mer om vad lilla jag har att berätta om, hehe, en go virtuell kram helt enkelt. Dels underlättar det VERKLIGEN mitt jobb något enormt då man ju ibland hamnar i skrivkramp och inte tycker att man har något roligt alls att berätta. Så TACK kära ni för det, fortsätt, fortsätt!! En av er kära läsare ville att jag skulle berätta mer om podden - hur den kom till, vad som hänt på vägen, vad jag lärt mig av jobbet med den osv. Kul! Podden kom till mig som en idé när jag själv precis hade blivit mamma och gått igenom en tuff förlossning. Jag kände ett starkt "VARFÖR ÄR DET INGEN SOM SÄGER HUR DET ÄR!?!?" och hade behovet att prata om förlossningar, om och om igen. Det här var 2014 och precis i början av poddboomen. De poddar som fanns vad Hannah&Amanda, Alex&Sigge och Filip&Fredrik - typ. Jag pitchade min idé till just Hannah&Amanda som ganska nyligen hade startat sitt egna produktionsbolag. De älskade idén och vi drog igång. Min allra första gäst var Ebba von Sydow och DET var väl ett av mina största genidrag. Ebba är superpopulär minst sagt och att ha hennes namn i första avsnittet gjorde ju att många snappade upp podden. Därefter följde flera intressanta namn - allt från Gudrun Schyman till Anna Brolin. Men, jag ville inte att podden skulle bli en "kändispodd". Kändiskulturen är redan så stor i vårt samhälle och jag ville att min podd skulle bli en podd för ALLA kvinnor. Så därför blandade jag kända namn med namn som mest var kända för sin egna familj och sina vänner. Jag brukar kalla dem minikända - för hallå, "okända" är de ju ändå inte!? Det ordet... usch. I alla fall. Det rullade på. Jag släppte först ett avsnitt varannan vecka, ett tag ett i månaden och där var väl mitt största misstag. Att jag inte hårdsatsande. Podden gick ju superbra men jag såg det inte som ett jobb. Då. Jag såg det som något jag gjorde lite vid sidan om. Jag ansåg att podden var superviktig för samhället, för alla gravida, för alla som gått igenom något jobbigt. För den kvinnliga kroppen. Men jag såg inte hur bra det kunde bli om jag bara lade lite mer fokus på rätt ställe. En annan sak som jag lärde mig är också att lita mer på min egen magkänsla och ta tag i saker själv än att tro att någon annan ska göra det. Jag gick liksom och väntade på att några säljare skulle inse att podden var guld även ur ett affärsperspektiv. Men efter den sjuttielfte mötet med ännu en säljare av det manliga könet i 25-årsåldern som under mötet blev imponerad av podden siffror som han tydligen aldrig sett (borde inte en säljare ha koll på produkten hen ska sälja?) så fick jag nog. Jag klurade. Vad skulle jag göra. Ska jag köra helt själv, spela in, redigera, sälja, allt!? Nja, ingen bra ide. Förvisso total kontroll men det skulle också göra att podden skulle bli mitt enda jobb och jag ville fortfarande ha tid för blogg, skrivjobb och andra projekt. Så jag slängde iväg ett mail till poddbolaget Acast på vinst och förlust. Jag tänkte att jag skulle pitcha in mig och hoppas på att de skulle hitta intresse för min lilla podd. Först på första mötet insåg jag det som många andra fattat före mig - att Vattnet Går är viktig för låååångt fler än jag trott. Det visade sig att det var Acast som istället försökte sälja in sig till MIG. Chockad och lite glatt förvirrad gick jag från mötet med fjärilar i magen. Shit - är jag och podden SÅ bra!? Wow!! Det tog inte lång tid innan vi signat kontrakt och sedan augusti förra året har det rullat på. Tillsammans har vi vidareutvecklat och släpper nu inte mindre än TRE avsnitt i veckan. Lite skillnad från det inledande ett avsnitt i månaden eller hur!? Först och främst är det Vattnet Går där vi pratar graviditet och förlossning, sen har vi VG-ploggen som är en kort liten podd där jag själv filosoferar och informerar om olika saker rörande samma ämnen och så är det Barnet Går där vi pratar föräldraskap och barns utveckling. Det känns som ett härligt litet Family-paket som jag är så glad och stolt över att kunna servera till alla lyssnare. Förutom att samarbetet med Acast har gjort att podden och jag utvecklats så har det också blivit ett stort plus i ekonomin. Tidigare var det ofta så att jag gjorde podden helt gratis, jag tjänade inga pengar på den helt enkelt och då är det ju såklart läskigt att lägga mer tid på podden än absolut nödvändigt. Men, när man hittar personer som tror på och älskar podden ja då kan man plötsligt gå med plus ekonomiskt! Det är fortfarande inte så att jag blir rik på podden men jag känner att den tid jag lägger ner på den ger tillbaka i form av lön och det är ju allt en människa kan önska ändå! Så, om jag får be om en liten sak, nästa gång ni lyssnar på podd och scrollar förbi ett sponsrat inlägg och tänker "gah snark måste de sälja sig hela tiden" så är det lite såhär: ja, det måste vi (måste är väl en definitionsfråga, en del måste mer än andra om man säger så...) - det är inte gratis att skapa en podd, det krävs tid, utrustning, redigerare, studio och enorm energi. Och eftersom poddlyssningen är gratis så tjänar man ju inte direkt några pengar på så vis heller. Så därför krävs det sponsorer eller samarbetspartners. I de allra flesta fall försöker jag hitta samarbetspartners som är relevanta för lyssnaren. Alltså företag som tillhandahåller en tjänst som målgruppen kan ha nytta av. Exempel på det kan vara allt i från Reima barnkläder, Bio-Oil, Trygg-Hansa gravidförsäkringar och så vidare. Så, nästa gång när en sån där snutt kommer - ta en sekund och lyssna, det uppskattas enormt och kanske kan det gynna dig själv i slutändan. Sen har ju podden blivit bok också! Wow liksom! Jag kände efter att ha jobbat ett tag med podden att det vore fint att binda in barnmorskan Gudrun Abascals enorma kunskaper i ett nytt format. När jag tittade på de böcker som fanns så var alla riktade din den gravida kvinnan som levde i en kärnfamiljsituation. Inget fokus på partnern, ingen fokus på regnbågsfamiljer osv. Jag ville göra en bok som hade mycket igenkänning, där jag OCH min man bjöd på våra erfarenheter blandat med mängder av frågor och svar från Gudrun där både män och kvinnor kunde få hjälp och stöd. Det kändes viktigt. Jag lär väldigt nöjd med resultatet även om jag hade kunnat önska att förlaget vågat satsa lite på layouten... återigen en såndär sak jag önskat att jag vågat ta tag i själv istället för att bara lita blint på andra människor. Jag hade kunnat få till det där mycket bättre själv, eller i alla fall vågat ställa krav! Själva innehållet är jag väldigt nöjd med men utseendet hade ju kunnat vara lite roligare om man säger så... Idag skulle jag säga att ungefär hälften av min arbetstid går åt till podden. Alla tre avsnitten ska spelas in, jag gör innehåll till Instagram, har mammagruppen på Facebook att moderera, tar möten med eventuella samarbetspartners, planerar liveturné och kanske vore det dags med en bok till? Så, ja, snacka om att Vattnet Går gått från något jag gjorde lite vid sidan om till full on något som egentligen är ett heltidsjobb men eftersom jag är en galenpanna gör på halvtid. Gud, det här blev jordens längsta text, hoppas någon av er orkat läsa. Du som bad mig skriva det här inlägget ville också att jag skulle berätta om mina största lärdomar från alla intervjuer jag gjort. Och de kommer här: kvinnor ÄR otroliga. Alltså helt galet otroliga. Inte bara i det att vi kan bära och föda barn. Vi är de mest fantastiska mammor till våra barn trots att våra kroppar och sinnen gått igenom trauman. Vi sätter alltid våra barn först och ändå lyckas vi göra karriär, hjälpa andra, intressera oss för vår omvärld och tusen gånger fler saker. Otroligt. det finns inget rätt eller fel sätt att föda på eller amma på osv osv. Innan jag startade podden kände jag att momshamig höll på att få fäste i vårt samhälle men jag tycker faktiskt att det lugnat ner sig något. Tack vare att vi pratar mer - vi pratar om hur vi mår, hur vi gör, hur man också kan göra osv osv. Alla är olika och det är okej. eftervården i Sverige är under all kritik. Det här är något jag känner starkt för och som jag upptäckt under alla intervjuer är i stort sett obefintlig. Här måste vi göra något! det finns ett STORT behov av att dela med sig av sin förlossningshistoria och det tror jag beror på två saker: dels är det en extremt stor sak att gå igenom, dels har kvinnor i alldeles för lång tid fått lära sig att våra berättelser inte är viktiga. Men det tror jag podden har hjälpt till att ändra på. Låt oss alla höras! Så TACK alla ni som lyssnar och delar med er - tack för att jag får äran att göra den här podden. Den betyder så mycket för mig personligen men kanske allra mest ur ett politiskt perspektiv, den är viktig damnit!
